”Det finns säsonger när livet inte faller isär bullrigt, utan tyst – en vanlig dag i taget.”
🍵 Tesfläckade torsdagar: Från där jag är
Länge såg det ut som ett val utifrån.
Som om jag klev bort från ett liv jag hjälpt till att bygga.
Men där jag stod fanns det inte mycket val alls –
bara en långsam kollaps och instinkten att överleva den.
Folk pratar om pandemin i prydliga tidsenheter.
Ett år. Två år.
En paus, sedan en återgång.
För mig sträckte den sig längre.
Sex år, kanske.
Tillräckligt länge för att jag slutade mäta.
Tillräckligt länge för att jag inte kunde säga vilka delar av mig som vilade
och vilka delar som var borta.
Det fanns en version av mitt liv där saker var logiska.
Jag minns det.
Momentum. Riktning.
Känslan av att vara inne i mina egna dagar
istället för att se dem passera.
Nu kommer och går det.
Vissa morgnar vaknar jag övertygad om att jag förlorar –
förlorar tid, förlorar mig själv,
förlorar vilken tråd jag nu var menad att följa.
Det är de dagarna när allt känns tyngre än det borde,
när att börja med något känns som bevis på att jag kommer misslyckas med det.
Och så, ibland, skiftar något.
Inte dramatiskt.
Ingen genombrott.
Bara tillräckligt med klarhet för att stå upp,
tvätta ansiktet,
och göra det som behöver göras.
Jag får några saker gjorda.
Jag känner mig nästan som mig själv igen.
Det varar en dag.
Eller två.
Ibland en vecka.
Sedan återvänder tyngden.
Tvivel.
Den välbekanta känslan av att vara efter i mitt eget liv.
Den tysta övertygelsen att produktivitet är samma sak som värde –
trots att jag nu vet bättre.
Så jag börjar om.
Inte från början.
Från där jag är.
Med kärlek,
från hjärtat.
x